torsdag 20 december 2018

 

Varför tillåter vi IS-medlemmar att återvända till Sverige?

Enligt Säpo har det rest c:a 300 personer från Sverige för att ansluta sig till Daesh (IS). Av dessa har c:a 150 personer återvänt. Hur kan vi tillåta detta?

Ja, varför? Är det någon människa som kan försvara detta, så varsågod jag är idel öra. Enligt Säpo har c:a 150 “IS-krigare” återvänt. Här har vi vuxna människor som med öppna ögon helt frivilligt ansluter sig till en terrorgrupp som bevisligen för/förde krig för att upprätta en ny “stat” med 600-tals lagar. Som avrättar alla “otrogna” ,dvs alla som inte tycker som de. Ja, förlåt yngre kvinnor och flickor får leva. Nu som sexslavar och får säljas runt bland de s.k. “IS-krigarna”. Kristna får välja mellan att konvertera eller halshuggas. Skändligheterna kan rabblas i all oändlighet. Alldeles oavsett om varje enskild person har de facto deltagit i grymheterna eller “bara” agerat stödtrupp, t.ex. kört lastbil, grävt masstgravar, lagat mat, spikat upp halshuggna huvuden på pålar, jobbat med deras marknadsföring på internet, sålt olja osv. Alldeles oavsett så anser jag att de deltagit och har ett ansvar för det som skett. Deras ärthjärnor är felprogrammerade och de har ingen plats i vårt samhälle. Som de ju valt bort och gärna sett att det förstördes. Problemet vi har är ju att vi inte har någon gränskontroll att tala om, vi skickar socialtjänsten på dem när vi borde spärra in dem och skicka tillbaka dem till Syrien eller Irak för att dömas där. Vi tror att vi kan tala dem till rätta. Helt befängd tanke. Jag frågar mig också hur de kunde resa tillbaka? Kan inte tro att IS skickat hem dem på permission eller ser med blida ögon på desertörer. Är det kanske så att IS betalat deras hemresa för att plantera ut anhängare som skall begå terrorhandlingar här? Frågan kvarstår: Varför skall vi tillåta dem att återvända överhuvudtaget?

onsdag 12 december 2018

 

Vad hände sedan?

Den 10 juli 2018 hade jag en insändare där jag var mycket kritisk till vänstervridningen inom svenska kyrkan, avsaknaden av stöd för kristna som förföljs i mellanöstern och dumprosten i Visbys agerande med klockringning mot ett intellektuellt seminarium vars innehåll dumprosten inte hade den blekaste aning om och vår ärkebiskops mer än lovligt lama ursäkt.

Reaktioner som följde av insändaren lät inte vänta på sig. Förutom kommenterande insändare i Smp så fick jag mail, telefonsamtal och facebook-kommentarer från både, för mig, okända och kända personer. Jag blev citerad i bloggar och fick till och med hembesök från andra trossamfund (det var vaket agerat tycker jag). Jag fick en bok att läsa, “68-kyrkan”, som mycket käll- och faktaspäckad beskriver Svensk kristen vänsters möte med marxismen. Jag blev både uppmanad att lämna (av andra som funderade på samma sak) och att stanna kvar.
Av alla dessa rektioner så slog det mig att endast en enda person, en enda, påstod att jag hade helt fel (men denne undvek att specificera hur…) Alla andra höll i stort sett med mig. En del menade att det pågår arbete inom svenska kyrkan i motreaktion mot detta. Jag tillåter mig att tvivla.
I ett av Svenska kyrkans högsta organ, kyrkostyrelsen, sitter 8 av 14 ledamöter på mandat från politiska partier, invalda av kyrkomötet. En av dessa, fd minister (s) , är uttalad ateist och anser att det är alldeles för litet partipolitik inom svenska kyrkan och att svenska kyrkan, som samfund, även skall vara till för människor med annan tro än kristendomen (!).

Så, vart tog jag vägen? Jag är fortfarande kvar inom svenska kyrkan.