Vad hände sedan?
Den 10 juli 2018 hade jag en insändare där jag var mycket kritisk till vänstervridningen inom svenska kyrkan, avsaknaden av stöd för kristna som förföljs i mellanöstern och dumprosten i Visbys agerande med klockringning mot ett intellektuellt seminarium vars innehåll dumprosten inte hade den blekaste aning om och vår ärkebiskops mer än lovligt lama ursäkt.
Reaktioner som följde av insändaren lät inte vänta på sig. Förutom kommenterande insändare i Smp så fick jag mail, telefonsamtal och facebook-kommentarer från både, för mig, okända och kända personer. Jag blev citerad i bloggar och fick till och med hembesök från andra trossamfund (det var vaket agerat tycker jag). Jag fick en bok att läsa, “68-kyrkan”, som mycket käll- och faktaspäckad beskriver Svensk kristen vänsters möte med marxismen. Jag blev både uppmanad att lämna (av andra som funderade på samma sak) och att stanna kvar.
Av alla dessa rektioner så slog det mig att endast en enda person, en enda, påstod att jag hade helt fel (men denne undvek att specificera hur…) Alla andra höll i stort sett med mig. En del menade att det pågår arbete inom svenska kyrkan i motreaktion mot detta. Jag tillåter mig att tvivla.
I ett av Svenska kyrkans högsta organ, kyrkostyrelsen, sitter 8 av 14 ledamöter på mandat från politiska partier, invalda av kyrkomötet. En av dessa, fd minister (s) , är uttalad ateist och anser att det är alldeles för litet partipolitik inom svenska kyrkan och att svenska kyrkan, som samfund, även skall vara till för människor med annan tro än kristendomen (!).
Så, vart tog jag vägen? Jag är fortfarande kvar inom svenska kyrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar